En attack från ovan

Jag har hittat mina löprundor här i stan, 5-6 stycken till antalet med lite olika variationer där 3 är mer förekommande än andra, 2 av dessa i mycket natur för att vara storstad. Lärde mig för övrigt, i en podd under ett löppass, att Stockholm är världens 7:e mest parktäta storstad i världen och består till hela 40% av grönyta. Nåväl, tillbaka till den tidiga lördagsmorgonen från i helgen när jag ensam sprang in i en av dessa parker med stora träda som sträckte sig långt över mig. Från ingenstans känner jag hur en gren falla i mitt huvud och ner på sidan. I ren panik så följer kroppen med ner medan handen vispar bort kvisten från huvudet utan koll på hur stor den är. Det är då jag märker att kvisten är en kråka som försökt sätta klorna i huvudet. Visst börjar jag bli lite gråhårig men att det ska blänka som silver (kanske iofs skatorna som snor silver?) trodde jag inte.

Hur går det då?

Det är nu man börjar se att det faktiskt är möjligt, lite mer än en vecka kvar och kroppen mår bra och sträckan ligger lite före dagarna procentuellt. Haft 2 vilodagar i förra veckan (1 vilodag + 1 dag då jag inte hann med det). I måndags var jag, omedvetet, endast 4 sekunder från personbästa på 10km dessutom och då var jag inte ens trött. Tänkte faktiskt jag skulle ge mig på att slå rekordet från 2015 redan imorgon faktiskt.

Dag 21 av 31 (67,74%)
Distans 224,49 km av 310km (72,41%)