Vem är min son?

Uppföljning på söndagens inlägg ”Att bli och vara pappa” och frågan vem jag är pappa till. Spontant en väldigt konstig frågeställning då svaret borde vara självklart. Men är det det? Jag vet mycket väl vem mitt barn, min son, är. Men jag vet ändå inte vem han är. Om ni skulle fråga så skulle jag beskriva honom som en lättsam och oftast glad liten kille som älskar att upptäcka och utforska. Han kan vara den passiva bebisen som bara sitter och tar in omgivningen lugnt i knäet men också vara överallt för att klämma och känna, synas och höras.

Kanske är det för att utvecklingen går så fort nu, varje dag sker nya framsteg och hans personlighet utvecklas och förändras, som gör att jag känner att jag inte vet vem han är eller vart han kommer att landa. Om han ens kommer att landa? Jag fascineras av hur han och andra bebisar tar sig an världen. Dom förstår inget av vad vi säger men ändå lyckas dom med vårt stöd ta sig från stillaliggande till att ställa sig komma upp och gå – allt på nyfikenhet och viljan att utvecklas. Tänk om vi vuxna hade fortsätt på samma sätt, aldrig ge upp, aldrig väga in andras åsikter om rätt och fel, vart skulle du då vara idag?

Har jag ens någon rätt att bestämma vem han är eller är det han själv som en dag ska få berätta för oss hur han identifierar sig och vem han är? Idag skulle jag beskriva honom som tidigare i texten, jag skulle också säga att jag kan läsa av relativt lätt när han börjar bli hungrig och trött. Signaler som han själv idag inte har kontroll på hur han ska hantera (att skrika sig till sömns är en dålig idé). Men finns det en risk att vi, baserat på hur vi som föräldrar ser på våra barn, bestämmer vem dom är åt dom? Att vi under småbarnsåren skapar oss en bild av våra barn som vi som vi också sakta implementerar på dom under deras liv. Du är si, du gör så för att du gillar x och y… Borde vi ta ett steg tillbaka och låta barnen själva få berätta vilka dom är och vad dom vill?

Som ni kanske märker så är det mina tankar som börjar ta över texten snarare än en sammanhängde text med tydlig point i slutet. Jag funderar fortfarande på vem han är, vem han kommer att vilja vara och hur jag som pappa kommer att påverka honom genom livet. Framförallt funderar jag på hur jag kan påverka honom till att bli så självständig som möjligt med ett självförtroende som gör honom till producent över sitt eget liv.

Jag tror det är dags att lämna det här för denna gången, jag blev inte så mycket klokare på vem han är idag men tänker det kanske är bäst så. Det spelar ändå inte någon större roll eftersom han kommer att utvecklas och förändras så mycket de kommande åren och därmed skapa sig sin egen identitet. Vad jag vet är att han ser ut att må bra och uttrycker mycket glädje genom sina leende och skratt – det gör mig lycklig som nöjd som pappa.

Kanske är det till och med så att vi ska titta oss själva i spegeln och fråga oss själva om vi fått identifiera oss själva eller om det är våra föräldrar och omgivning som har bestämt det åt oss?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *